Jag har i princip inga vänner
Jag har i princip inga vänner. Jag har inte den vänkrets som jag önskat. Jag har självklart några vänner men liksom inga direkt jämnåriga eller en bästis som jag kan vända mig till för att prata med. Den enda som jag känner att jag kan vända mig till och som jag också litar på är en mycket närstående person som nästintill har känt mig i evigheter. Ibland kan det vara svårt att få tag i personen, men jag vet att personen i sig inte alltid har tid trots att vi har vår nära kontakt. Och vid sådant tillfälle skulle det vara bra att ha någon annan som reserv.
Så att var tonåring är väldigt väldigt jobbigt, humöret går i etapper, man mår periodvis dåligt och ibland kanske man har svårt att ”öppna upp sig” inför sina föräldrar. Jag själv är inte särskilt tight med min familj, vilket också innebär att jag inte berättar precis allt. Och därav så är det extra viktigt för mig att ha utomstående personer som samtidigt kanske känns närstående, och som jag vet alltid kommer finnas för att vända sig till.
När jag var yngre hade jag vänner i skolan men inte sådana som ville var med mig på fritiden. Var dem som jag ansågs vara vänner, kanske inte några äkta vänner, utan de vill bara finnas och kretsa runt en för att man haft framgångar i sin sport genom åren? Varför kan inte människor tycka om och se mig för den person som jag faktiskt är, och sluta välja sina vänner efter någon slags typ av grupp, utseende eller liknande? Varför inte istället liksom lära känna personen mer grundligt innan man skaffar sig egna förutfattade meningar om en person?
I dagsläget så har jag två-tre vänner, några fler skulle inte skada… Jag tror absolut att mitt intresse till hästarna och flyttningarna har påverkat att jag i princip inte har några vänner än idag, man har inte hunnit komma varann nära. Sedan så har troligen en stor betydelse i det hela att jag inte har tagit och fortsätter ta plats i situationer och känt mig helt trygg med klassen. Kanske kände klassen 0-6 likadant för mig, och därför så står inga av dem man hade förr kvar. Dem som jag umgicks med under årskurs 0-9 har svikit mig. Jag är glad att jag i vilket fall har mina två-tre styckna och faktiskt fått inse att den/dem rätta kanske man hittar längre fram i livet, samtidigt som man håller sina nuvarande i säkert förvar.
Det viktigaste för mig är inte hur många vänner jag har, utan att jag faktiskt har riktiga vänner som jag känner mig trygg tillsammans med. Men framför allt är det viktigaste hur man själv mår, att man är stark i sig själv och känner att man inte håller sig saker inom sig utan istället delar med sig så att man får en lättnad i kroppen. Man får även ha överseende att alla människor inte klickar med alla.
Tror ni förstår vad jag menar så jag behöver inte fortsätta vidare utveckla mitt skrivande. Men något som vi alla kan tänka på omkring vänskap är följande ⬇
Vill man att vänskapen mellan sig och en vän ska vidare växa” och bevaras, så ska man låta personen vara sig själv och inte försöka ändra på hen för att du själv ska vara nöjd. Finns dessa besvär mellan vänner så är det bättre att bryta vänskapen istället för att fortsätta göra varandra arga/ledsna/upprörda – få varandra att må dåligt.
