En välförtjänt klapp på axeln
Efter ex antal dagar och veckor så orkade jag ta mig ut i skog och mark, nu när man börjar se ett ljus i tunneln. I fredags, lördags och söndags så gjorde jag det, kom ut och är nu återigen igång med träningen. Våren är här på riktigt, jag fick energi, var på språng att nu jäklar… precis så var det och jag kämpade mig igenom ett 5 km löppass, trots att kroppen signalerade smärta så sprang jag av mig med musik i lurarna. En välförtjänt klapp på axeln i det här läget. Varför jag bestämde mig för att ta upp träningen har med det att göra att det är en bra ”nyckel” för mig till att koppla bort saker och ting som är tyngande. Men sen också för att jag gått upp i vikt och är på spår 1 igen plus några extra kilon i kanten. Kilona har kommit till i samband med att jag mår dåligt hemma, att jag ätit mer kalorier än vad jag förbränt, inte haft glädjen för att laga maten själv och inte tränat så värst mycket hittills under året. Men som sagt det här är tredje chansen jag ger mig för att klara av att genomgå denna livsstilsförändringen in i mål. Det är fel av mig egentligen att sluta träna och äta rätt för att någon annan gjort fel för sig.
Nu känns det som att det kommer hålla i sig, i och med att saker börjar ljusna upp och man har bra människor att vända sig till för att prata.
Ska idag efter hemkomsten från skolan, träna och därefter kolla på nya säsongen av Biggestloser. Tänk om jag också kunde lägga ner 3-5 timmar på träning. Men jag nådde nästan hela vägen fram till mållinjen under 1,5 år med mitt egna upplägg så det är bara för mig att fokusera på rätt sak här och nu, och inte ta åt mig förmycket av saker runt omkring som påverkar mig negativt - nästintill så att jag ger upp hoppet.